Det sades att Elias föddes utan att gråta. Barnmorskan som förlöste honom svor att den nyfödde helt enkelt öppnade ögonen, tittade sig omkring i stugan som om han memorerade varje detalj, och sedan tystnade igen, för tyst för en nyfödd. Vissa hävdade att det var en välsignelse. Andra viskade att det var en varning. Men en sak blev tydlig när barnet växte.
Elias var inte som de andra på plantagen. Han observerade allt, hörde allt, kom ihåg allt. År 1843 hade han blivit en man vars närvaro kunde tysta ett helt fält. Inte för att han hotade någon – Elias lyfte aldrig ett finger om han inte tvingades – utan för att människor kände något oroande omkring honom, något förträngt och lurande.
Hans axlar var breda som ekstammar, hans händer stora som spadar, och hans rygg var präglad av ärr som slingrade sig som grenar. Ändå var det inte hans styrka som ingav rädsla hos övervakarna. Det var hans lugn. De flesta slavar lärde sig att hålla blicken nere, att gömma sig bakom en mask av lydnad. Det gjorde inte Elias. Han stirrade inte trotsigt på arbetsledarna, men han ryckte inte heller till.
Han stirrade rakt fram, fixerat och ogenomträngligt, och av skäl som ingen kunde förklara ville ingen arbetsledamot se vad som låg bakom dessa ögon. Den kusliga tystnaden var hans rustning och hans fara. Elias arbetade på de yttersta fälten, den ensligaste sidan av plantagen, där Caine-vinden skar genom luften som svärd och solen verkade opålitlig.
Arbetsledarna föredrog att hålla honom borta från de andra, av rädsla för att hans närvaro skulle störa dem mer än arbetet, att det skulle undergräva deras mod. Vissa arbetsledamöter sa att han var för stark, andra att han var för tyst. Men sanningen var enklare. Elias fick dem att känna sig hjälplösa, och de visste inte varför. Han talade sällan, förutom när det var nödvändigt. Han svarade lugnt, höjde aldrig rösten, gjorde aldrig uppror, men det fanns en blick, bara en glimt, som ibland korsade hans ansikte när han såg en piska höjas, eller när ett barn drogs i armen, eller när en mors rop ekade genom fälten. I det där skenet rasade en storm, så tyst att den skrämde även de som trodde sig oövervinnliga. Trots allt var Elias respekterad bland slavarna. Barn sprang till honom när de betade sina knän. Kvinnor litade på att han skulle reparera hyddor eller lyfta tunga stockar. De äldre kallade honom Tysta Berget eftersom han, när han stod stilla, hade ett bergs tyngd och tålamod.
